Eftersom att jag läser medeltidslyrik i en tjock bok och jagar ära och berömmelse på nördarnas snyggast.com så har jag inte riktigt tid att sitta här och skriva blogginlägg så ofta längre. Vill dock härmed uppmana er att läsa min bok och därefter ge mig en rekommendation!

Det började med att jag lade ut mitt manus "Cred" på www.kapitel1.se. Därefter startades en tävling som skulle komma att kallas "Bok-SM", och på ett litet kick började rekommendationerna trilla in och i skrivande stund ligger jag tvåa. Tänkte därför att det kanske är värt att ta någonting på allvar for once in a rats ass.

I morse fick jag dessutom gratisreklam på nyhetsmorgon i tv4: http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.848028

Om ni vill rösta på min bok; gör så här.

Regga dig på siten, tar 20 sekunder, aktivera ditt användarkonto via ett mejl, tar 5 sekunder, gå in på tre böcker och klicka på "läs bok", därefter rulla ned till slutet på kapitlet och klicka på knappen "rekommendera", tar en minut.
Man måste rekommendera tre böcker för att rekommendationerna ska gälla.



Vinnaren drar hem ett förlagskontrakt, tävlingen avgörs 1 juni och har olika slutdatum, bland annat har tävlingen manusstopp 31 mars.

Lycka till. Tack. Hej.

Vet ni vad det här djuret skulle kallas om det fanns på riktigt?



FlamOngo!!!!!

Kul! Nu är mina fyra bästa blogginlägg uppade och det är bara att rösta. 1, 2, 3 eller 4 räcker. Vill inte ha en massa onödigt skitsnack i kommentatorsfältet :-|.

Det var en ganska så regnig dag härrom veckan. Jag kände direkt när jag gick upp, att idag vill jag bli riktigt förbannad på någonting. Jag avskyr ju då Sex and the City som alla vet, tycker inte det är OK att tjejer blir helt melodramatiska för att dom vill identifiera sig med en viss rollfigur i en skitserie som blivit kult helt oförklarligt, för det är verkligen dåligt :@ Fuck you förresten alla som gillar det. Jag tog i alla fall på mig mina pilotsolglasögon och gick och satte mig i mörkret i hopp om att ingen jag kände skulle se mig. Det gick bra. Bredvid mig satt en hord av idioter. IDIOTER. Tjejer. 15 år, som alla såg bra tillstylade ut. Påkostat, vågat, (kupan/uff/gengåvan?), rött läppstift all over, berättade att dom bara är såååå lik en rollfigur i SATC så det är inte klokt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
"Jag är mest lik Carrie på ett sätt, men Samantha på ett annat..."
Jag tänkte: OK, du är 15 och kan identifiera dig med kvinnor vars värsta problem är att dom får könshår mellan tänderna när dom har oralsex, OK, du kan relatera till fyra DEEEEESSPERAAAAAAAAAATAAAAAAAAA kvinnor i 40-årsåldern, och killarna i din klass har för små kukar eller?
Förresten 1, om du läser det här, och är en sån som identifierar dig med nån i SATC, så hoppas jag att du skäms.
Förresten 2, om du identifierar dig med Carrie så är du extremt osexig.
Dom där små TV-såpamarinerade grodynglen lockade verkligen fram ilskan i mig som jag letat efter ska jag be att få tala om. När nån köpte nya skor så sa dom "åååh", när nån kille gjorde nått bra så sa dom "naaaw", när nån kille gjorde nått dåligt som upprörde deras favoritkarraktär utbrast dom "Oh. My. God." Det var det värsta dom sett.
Ever.
Fuck you.
Fuck you, femtonåriga tjejerna, som busvisslade när det visades en balle på bioduken. En balle som var en mycket ynklig och lam sådan. Ingen balle ens. En snopp var vad det var. "Lägg av nu, dedär är ingen balle att busvissla åt" ville jag gärna skrocka, men hörde hur det i mitt huvud lät något för gubbigt och pedofilt och "här-kommer-jag-med-en-riktig-bamsesnorre-som-ni-kan-få-se-om-ni-vill-flickor-små"-igt.
Mannen den satt på hade förresten VAXAT RÖVEN :D Inte OK. Han hade sånadär nyvaxat-prickar ni vet, tjejer. Hihi!
15-åringar ska inte identifiera sig med dom där. Fyra lik i en bra dålig film, baserad på en dålig TV-serie.
Tack, Carrie Bradshaw, för att du förstör en hel generation kvinnor och tvingar många män att lida för att dom är för dåliga i sängen, må du brinna.
Och tack för mej, hej.

PS. Jag är bra i sängen.

Ni vet när man är ett par stycken som aldrig träffat varandra förut och hamnar i ett slutet sällskap så kan det skapas tryckande tystnader som kan uppfattas som pinsamma. En sådan uppstod för ett tag sedan då jag och en lantlig vänn var utomstädes.
Vi hamnade ensamma i ett rum med tre sallongsberusade damer varpå ett fnissigt tomrum uppstod i ljudbilden efter de vanliga artighetsfraserna. "Vad fan ska man säga nu då?" tänkte jag, och kom stundom fram till att en klunk öl och en flackande blick nog är min bästa contribution i sammanhanget.
Sen sa han det. Efter typ tio sekunder.

- Jag sköt en katt i går.

Eftersom att jag innan suttit och halvfilosoferat över det mänskliga fenomen som pinsamma tysnader utgör kunde jag naturligtvis inte annat än asgarva och inför de förskräckta fruntimmren göra bort mig nästan lika mycket som min skönt inavlade och totalt socialt efterblivne vän.
Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

Nu när jag har läst lite mer så anser jag att det är på sin plats att vi startar en omröstning. Vilket av inläggen är det bästa hittills?
Det blir fyra kandidater. Här kommer nummer två.

Det har varit mycke jidder med en tjurig granne nu på sistone.
Han stör sig på oss här. Den högljudda barnfamiljen. Fan ta oss tycker han. Han klagar och klagar. Tror farsan går över och dänger'n snart. Ja faktiskt.
Anledningen till barnfamiljens (vår) vrede är nämligen faktumet att vi inte stör alls. Vi är ju jätteciviliserade här på vår bit mark. Har typ aldrig fest, inte en enda rockkonsert på taket och vi har ingen porrklubb i källarn om nätterna.
För vi har ingen källare.
Vad är då felet kan man fråga? Varför har denna konflikt så häftigt blossat upp i tid och otid under det senaste deceniet? Varför ligger dessa starka känslor av hat och vedergällning och kokar under den annars perfekta fassaden i den lilla villaförortsidyllen?
Ingen förstår riktigt, varför stör sig gubben Rolf på snälla rara Svenssonfamiljen till skilnad från alla andra grannar?
Well I got news 4 u!
Det handlar i grund och botten om ett svartsjukedrama som jag under en tid hållit hemligt. Det började med att jag blottade mig i tid och otid. Mitt rum ligger med vid insyn från Rolfs trädgård. Allt som oftast när jag tagit en dusch skuttar jag rakt in på mitt rum, stänger dörren och låter handduken falla. Sen tittar jag upp och ser Rolf, Vivan, och resten av deras släkt sitta där och fika på uteplatsen. Jämt! Dom har nästan aldrig gäster, men alltid när jag har duschat och kastat handduken!
Ops, tänker jag, i min stolta uppvisning. Eftersom att det redan är försent så spänner jag alla muskler och rätar upp hållningen lite också. Det är en majestätisk ung gosse som står där och blir betraktad utan att låtsas om det.
"Nämen!" säger nån säkert. Glatt.
"Ja, där är den där nakne unge mannen igen", säger Rolf vresigt tillbaks.
Jag riktigt känner hur dom tittar. Fundersamt tänker jag, ska jag låtsas att jag inget vet? Göra helikoptern? Bara vinka? Dansa hula hula som om ingenting hade hänt? Oftast blir det en enda röra av alltsammans...
Rolf är alltså ilsk över att uppmärksamheten runt fikat riktas mot den sexige ynglingen i fönstret istället för på Roffes egna angelägenheter. Därför är han sur.
Vivan är säkert rätt tänd på mig nu. Ibland känner jag hur blickarna bränner i ryggen på mig när hennes upphetsade ögon ivrigt stirrar ner mig när hon tror att jag intet ser.
Ja, jag är mycket snyggare än Rolf. Ett riktigt sexobjekt i jämförelse.
Detta har tagit enorma proportioner, och Roffe beslöt därför förra sommaren att bygga igen utsikten till allas blickfång - mitt pojkrumsfönster.

Rolf - jag utgår från att du kommer att läsa detta - jag lider med dig. Men det är inte lätt för mig att vara en sexyboy i det tysta heller...

Har precis läst igenom bloggen lite för att se vad jag har åstakommit hittils. Jag kommer fram till att det här nog kan vara mitt roligaste verk hittills. Det är från den tid då jag var en förvirrad liten pojke som tjänstgjorde som lagerslav i Oslo, långt innan jag kom till insikt om min egentliga storhet på andra områden.

På mitt jobb finns det en gutt som heter Daniel. Jag har alltid stört mig på honom. Han är ful.
Jätteful.
Om någon kund kommer in och behöver hjälp med något som Daniel kan, så kan man säga:
- Då ska du prata med Daniel!
- Vem är det då? frågar dom, och jag pekar på skaran anställda där Daniel är och säger med jämn och förlåtlig röst:
- Han den fula där. Kunden lyfter på ögonbrynen, letar med blicken, och hittar rätt.
- Takk ska du ha!
Daniel har ett genuint osnyggt utseende. Han är jävligt ölvig och stor. Kobent. Han tjatar hela tiden om totalt meningslösa saker och ibland smyger han upp bakom en och så skriker han och slår i något för att skrämmas. Bara jävla cp:n som gör sånt... Han går också alltid runt och ser ut som att han har jävligt bråttom och gör något extremt viktigt, vilket han aldrig gör.
Faktum är att Daniel är så ful att djävulen själv skulle falla på knä och be om nåd inför hans estetiskt odugliga skepnad. Han luktar illa också. Pubertal svett... Daniel har också ofta smaken att sätta sig brevid mig i matsalen.
Jag har ett inbyggt försvar mot dålig lukt. Så fort jag känner en odör av något börjar jag andas med bara munnen, totalt utan att jag tänker på det. Så även vid dagens lunch när Daniel återigen slog sig ned brevid mig. Men prova själv att andas med munnen samtidigt som du äter. Japp, jag satte i halsen och ställde till med världens scen. Hostade. Daniel tyckte det var jätteroligt. På min bekostnad... :(
Så i dag har jag alltså blivit hånad av en ful kille.

Jag har läst mycket Einstein på sistone. Det var ju en klok man sägs det. Han är ansedd som såpass klok och driftig att det finns hela böcker skrivna om hans bedrifter, monument har upprättats för hans skull och Sten och Stanley har skrivit låtar till hans ära...
Alla känner vi åtminstone till den bejublade relativitetsteorin (E=MxC^2). Bra gjort Albert!
Vad många av oss dock inte vet är att det var just denna formel som var själva grundstenen till att uppfinna vännerna Little boy och Fat man. Just det, namnen på de två atombomber som förpassade miljonstäderna Nagasaki och Hiroshima tillbaka till stenåldern på några få sekunder och berövade hundratusentals människor livet och gör så än idag. Han är som sagt mycket citerad och en sann hjälte i fysikerkretsar. Einsteins svenska fanclubs medlemsantal överstiger snart 200 000. Det är sant. En sak som förbryllar mig är dock ett av hans mest kända citat. Nämligen detta: "Jag vet inte vad som kommer användas under tredje världskriget, men under fjärde världskriget kommer man att slåss med stenar och påkar."
Jag håller med Einstein att om det blir ett tredje världskrig så kommer antagligen atombomberna regna och en stor del av mänskligheten - om inte allt vad civilisation heter - dö ut. Men att ett fjärde världskrig skulle utspelas med pinnar och stenar finner jag högst osannolikt. Ett världskrig är inget världskrig förrän typ alla kontinenter är inblandade och krigar (lös definition). Att samtliga kontinenter skulle vara inblandade och att dom samtidigt använder pinnar och stenar är befängt. Hur krigar de då? Åka på en flotte i tre år över Atlanten för att invadera fienden?

Albert, du är slut...

När jag är gammalt så kommer jag säkert se tillbaka på mitt liv som en rustik väggfast målning som sakta målas över av grafitti. Jag kommer färdas tillbaka från mitt förhoppningsvis fantastiska författarskap och förmena mina eventuella framgångar i min uppväxts nejder, där jag konstaterar att tiden är en fast rörelse och människan ett rum med två öppna dörrar. Ingång och exit.
Jag står där. Ensam suckar jag över tidens gång och alla mänskliga stortings förgänglighet och minns mig själv, min uppväxt, hon som jag aldrig glömmer och tillika min bästa vän, mina misstag och hennes och jag önskar att min brinnande längtan kunde föra mig tillbaka så att allt kunde hända en gång till fast på ett annat sätt. Jag tänker att monumenten alltid överlever människan och ibland överlever de också sig själva. En trasig gammal byggnad blir en ruin. Likt en gammal grekisk dikt som en gång skrevs på förgängligt material och inte överlevt naturen. Diktens få kvarlevor blir lösryckta strofer från sitt ursprung. Likadant som en människa som överlevt sig själv blir en spillra. En mänsklig ruin.
En spillra i en ruin. Och jag minns när det fortfarande var en byggnad och jag en människa som bara ville bort. Sedan skrattar jag och skakar sakta på mitt gråhåriga huvud och inser att ingenting blir så bra som det en gång kunde ha blivit.

But that's just me, and I might be wrong... som Tyler Durden skulle ha sagt.

PS1. Det går bra för boken. Gör så att det går ännu bättre. Tack. ---> http://www.kapitel1.se/joakim-ronning/cred DS.

PS2. Det blev precis som jag trodde. Min insats i Aftonbladet missade målet och ingen fattade vartåt jag syftade. Eller så är det helt enkelt så att alla är totalt värdelösa på att tolka svensk text. DS.