Det är fredag 5 december och jag befinner mig på Tempel Bar i Karlstad. Det var inte meningen att jag skulle ut egentligen. Skulle bara ta en öl med en gammal vän men det verkar inte som att han kommer höra av sig. Men det gör inget. Tempel är bara en vecka gammalt och jag är lite smånyfiken på stans nya nattklubbstillskott och ser mig med nöje omkring. Konstaterar att även om det är fräscht och nytt, så är det fortfarande Karlstad. Ganska litet, strävar mot stjärnorna men når knappt trätopparna.
Tidigare under dagen har svensk medias dynamiska duo, Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, varit i stan och signerat deras senaste bok. Tårtgeneralen heter den, och den har fått ett ljummet mottagande i pressen. Därför känns det inte helt crazy när jag ser Fiulip Hammar stå ensam med en öl framför sig på ett barbord. Jag var helt säker på att jag hörde Fredrik säga "vi är tyvärr hemskt sena" åt några autografjägare, eller vad det var, på Akademibokhandeln tidigare. Jag antog att de skulle hem till Stockholm, men uppenbarligen inte.
Jag blir inte lika starstruck som tidigare under dagen. För i bokaffären vågade jag inte gå fram och hälsa. Det kändes lite cheesy och wannabe... "TJA! Jag vill va precis som er!" För det vill jag ju. Hur som helst. Filip står framför mig och jag är lika ensam som han. Därför känns det helt och hållet rätt att i en järvhet som kommer av 2-öl-senare-faktorn gå fram och bara testa. Försöka få kontakt. Så jag gör det. Och det funkar fan helt okej. "Tjena Filip, får man störa?" frågar jag och han säger javisst, självklart, på ett inbjudande sätt samtidigt som Boom Boom Paow hörs från nedervåningen. Vi snackar. Börjar med vad han tycker om Karlstad och han säger att han gillar trevligheten som finns i den här typen av städer som är lite större än hans Köping, men långt mindre än kalla men ändå underbara Stockholm. "Man får vara ifred och sig själv på ett fint sätt här trots att man är igenkänd, folk respekterar gamla normer skulle jag vilja säga", och jag skämtar om att det var ju synd att jag skulle komma här och smutsa ner deras fina syn på Kd, och vi båda skrattar. Jag säger att det är skumt hur det känns som att jag känt Filip i tio år. Jag har sett allt han gjort och vet skitmycket om honom. Det blir allt mer gemytligt, han ser mig i ögonen när jag pratar och efter ett tag så frågar han vad jag själv sysslar med som om han verkligen bryr sig, och jag svarar att jag också är någon sorts journalist; iaf när andan faller på, och att jag har lite svårt att ta tag i mig själv och röna ut vad jag verkligen vill. "Fan, för mycket mörjligheter vet du", säger jag och Filip nickar instämmande. Han frågar vad jag menar med när andan faller på och jag förklarar min brokiga journalistkarriär, som inte ens förtjänat rätten att kallas karriär. Att jag skrivit krönikor som "pubbats" i Aftonbladet och GP bl.a. Han frågar hur gammal jag är och jag svarar 21 och undrar kort därpå varför jag ljuger om en så menlös grej. Jag berättar kort om min bok som kom sjua i bok-SM och ändå var rätt nära att bli utgiven. Han frågar varför jag inte satsar om det uppenbarligen är skriva jag vill göra och jag svarar med att berätta om en mejlkorrespondens jag hade med Staffan Heimerson för några veckor sen och att hans syn på att dagens journalister tvingas skriva skit på beställning om skit tyvärr överensstämde med min syn och jag fann det ytterst trist, därav min tvekan. Jag föreslår mig själv som praktikant åt Filip och Fredrik, mest som ett skämt, och det är så han tar det också. Som ett skämt. Han säger att det på sätt och vis är trist att hela nyhetsfältet översållats av nöjesnyheter, poängterar att han inte hycklar då han själv är en del av det, och fortsätter att det bara är att gilla läget. Gynning blir ändå aldrig Garbo, det som fanns finns alltid kvar och kommer så alltid att vara större. Men man kan inte vara hur gammalmodigt romantisk och bakåtsträvande som helst. - "Du kanske har rätt" säger jag och börjar fundera på vart Fredrik egentligen är. Slår en drill? Jag och Filip måste ha snackat i en kvart när den långe norrlänningen (jo, faktiskt) kommer vaggande. Det första som slår mig är att han är enormt lång, och att Filip inte alls är kort, som han ju framstår på TV, brevid drasuten Wikingsson.
Fan va jag nätverkar, tänker jag och Filip presenterar mig för Fredrik. Jag sträcker ut handen och möts av ett stenhårt grepp, men han tittar bort och presenterar sig inte och ger på det hela taget ett jävligt ohövligt intryck. "Filip vi måste dra nu, Joni kan inte ligga själv hur länge som helst", och Filip tittar på mig som för att be om ursäkt. "Mm", säger han och frågar mig när det stänger. "2" säger jag, och Filip försöker få Fredrik att gå i förväg, men det är inte lyckat. "Jag vill dricka upp min öl i alla fall", säger han och Fredrik suckar drygt och nonchigt.
"Har du skrivit något på sistone då eller?" frågar han mig som för att koppla bort Fredrik lite, och jag svarar att jag skrev en jävla bra krönika som jag försökte få ut till Expressen Kultur, och att jag mejlade lite med Björn Wiman (kulturchef på Expressen), som var intresserad men inte hade plats, och att jag skulle lobba fler och kanske kortare idéer. "Det kändes som att det var nått han inte sa till alla" säger jag till Filip och han nickar. Då bryter Fredrik in. "Björn Wiman?" säger han. "Ja", säger jag. "Har du mejlkorresponderat med Björn Wiman?" - "Ja vadårå?" - "Och nu tror du att du ska bli kulturkrönikör i Expressen?"
Jag svarar inte, och Filip ser under lugg på Fredrik som om han är mycket trött på hans taskiga attityd. Sen sveper han resten av sin öl och säger att det nog är dags att tacka för sig. Han sträcker fram handen och säger att det var trevligt att träffas och jag säger "detsamma". Fredrik ser sig omkring utan att fästa blicken och ser på nått sätt hånfull ut, sådär som äldre syskon gärna gör när dom tryckt ner lillebror. I den här stunden går jag från ett lätt ogillande till ett regelrätt hat mot Fredrik Wikingsson. "A, vi drar då", säger Filip till Fredrik, som själv dricker ur sin öl, slår den i barbordet och säger högt och tydligt, samtidigt som han tittar ner på mig från sin enorma höjd: "Lycka till då, GRABBEN!" med ett flin. "Tack" säger jag, och spelar dum inför överhögheten.
Filip klappar mig på axeln och skrockar, som för att jag inte ska bry mig, som att han är på min sida, och de båda går mot utgången, som inte är långt bort. De svänger höger ut på Västra Torggatan och jag antar att de bor på Scandic Winn på Norrstrandsgatan. Jag tar några steg mot utgången jag också, kliver förbi några vakter och tittar ut. Filip och Fredrik har hunnit kanske 30 meter och är inom bra hörhåll. "Fredrik!" ropar jag. Han hör mig inte, men Filip gör det, och armbågar till den långe som sakta vänder sig om och ser trött ut. Sakta sträcker jag upp handen framför mig och pekar finger med ett leende. Några av vakterna skrattar men jag fattar inte varför. Filip gör det också, och han tittar på Fredrik med en blick som säger "bollen är din, gubbjävel". Kanske är det därför Fredrik flippar ur och börjar gå mot mig. Jag håller fortfarande upp handen och han är 10 meter ifrån mig när han stannar. Kanske för att han ser morgondagens löpsedlar framför sig. "FREDRIK WIKINGSSON MISSHANDLAD", eller än värre "FREDRIK WIKINGSSON I KROGBRÅK MISSTÄNKT FÖR MISSHANDEL". Han tittar på mig i fem sekunder, sen säger han "sucker". SUCKER! Av alla ord väljer han "sucker".
Vakterna skrattar igen, men det är åt Fredrik Wikingsson, och inte med, och jag säger att det var fyndigt sagt, sedan vänder han sig om och går mot Filip igen, den jävla förloraren.

Kommande inlägg är baserat på en dröm som hemsökte mig natten mellan i lördags och i söndags. Håll till godo.

När man kanske känner nån som känner nån som pluggar på journalisthögskolan så är det inte helt omöjligt att man hamnar på journalistkårens studentpub.
Alla pratar där. Dom pratar som om det inte fanns någon morgondag och när man tror dom pratat klart så visar det sig att dom bara skulle andas och sedan mala vidare.
Ärke-feminister är svåra att älska men något som är ännu svårare att älska är ärkefeminister som inte vet vad dom pratar om. Såna finns det gott om där. Dom pratar och pratar men säger ingenting och ingen annan lyssnar utan väntar bara på sin tur att tala och säger "mm, precis, just det" för att sno ordet.
Feministen: - Det är svårt att vara en del av popkulturen i dag när de allra flesta som har en lyckad artistkarriär är självförnedrande kvinnor utan värderingar, men en som lyckats och som jag ändå gillar är Beyoncé.
Killen: - ...
F: - Hon har gjort "If I were a boy". Jättebra budskap tycker jag. Destinys child är också väldigt feministiska.
K: - ...
F: - Sen den här nya låten "All the singel ladies" är också tydligt feministisk.
K: - ...
F: - Ni vet, hon sjunger till sina singelkompisar "If you like it then you shouldn't put a ring on it". Gillar att vara självständig kvinna alltså.
Man blir liksom indragen här, mitt i alla dumheter. Varesig man vill eller inte så måste man ta strid i denna vettlösa könskamp.
K: - Men... så sjunger hon ju inte.
F: - Jo.
K: - Nej.
F: - Jo.
K: - NEJ. Du har fel. Hon sjunger för sin ex-pojkvän. "If you like it then you should have put a ring on it".
F: - Ska vi slå vad?
Så man tackar gudarna för iPhone och bläddrar upp letssingit.com och bevisar att man så klart har rätt. Och sakta sjunker det in, ingen lyssnar längre på genusgalningen som hugger efter allt.
K: - Du vet... hon sjunger om raka motsatsen till det du snackar om. Att hon vill bli en gift, kuvad kvinna. :)
F: - ...
K: - Fast Beoyncé är säkert vansinnig feminist hon också. Zipp zipp.
F: - ...
K: - Särskilt eftersom att hon är gift med ultrafeministen Jay-Z, mannen bakom de bevingade feministiska slagorden "I got 99 problems but a BITCH aint one".

Moha...

Folk som nynnar "Var nöjd med allt som livet ger" klockan halv åtta på morgonen i en fysikföreläsningssal. Gör det bara inte, dubbelmongo...

Har undersökt saken och kommit fram till att följande inte heller är ett skämt.

www.transan.blogg.se

Jag önskar att jag kunde ta en paus från denna värld ett tag. Gå i ide. Eller börja knarka. Men det ena funkar inte och det andra blir för dyrt. Den eviga frågan är, är JONAS på riktigt, eller om det hela är en ond dröm...

Varför ser Londons OS 2012-symbol ut som Lisa Simpson skulle se ut om hon sög av sin bror. WHY!? :S

 

4 REAL!

Innan ni utbrister MEN HERREGUD?! och söker er mot anmäl-länken vill jag ställa några frågor rörande denna på många sätt episka FAIL-bild. Jag ger er BÖGLYFTET!

Till att börja med vill jag beskriva att det går att aprocha den här bilden på många sätt. Vissa av oss blir förskräckta och vissa säger bara usch. Jag skrattade mig till black out och det sista jag minns är att jag krampaktigt tjippade efter andan samtidigt som jag gjorde delfin-ljud innan allt blev svart.
Den här bilden... Whats the story here, bakom detta porträtt av White Trash-hulken och en nyrakad Bingo Rimér utan glasögon? Är männen på bilden på riktigt eller är det ett elakt ihopkok av photoshop och humoristiskt illasinnade vänner? Ich don't think so, som jag brukar säga, men visst borde bilden vara photoshopad. Hur kan något sådant här hända? Trots taget grepp så känns bilden enormt obögig och asexuell. Det är något med ansiktsuttrycken som gör att jag antar att det inte är sodomi i görande. Sättet den lyfte spänstigt håller kvar sina kallsingar på halv stång... Det här måste vara en kul grej som gick för långt bara.
Vem är det egentligen som tar denna bild, som uppenbarligen, av ciderburkarna (okej lite bögvarning ändå) att döma, är tagen inom Svea rikes gränser.
Och den kanske största frågan. Vad hände egenltigen sekunderna efter att bilden togs?

Jag ska sluta uppmärksamma Mr. Gud när han slutar avgöra matcher.

Enough is enough

[11/21/09 00:26:57 ] XXXX : jag har precis sett new moon
[11/21/09 00:27:03 ] XXXX : och för att reta dej extra mycket
[11/21/09 00:27:06 ] Användaren XXXX har blockerats

Nu är det ju ett tag sen jag såg på nån julkalender, och trots att det är lite tidigt, så förutspår jag att årets version "SUPERHJÄLTEJUL" kommer vara pinsammare än någonsin.
Samtidigt noterar jag att svensk TV fortsätter sin kampanj för att underhålla landets efterblivna TV-mongon med Dansbandskampen, Hanna Montana, Körslaget... och snart börjar en ny säsong Let's dance och Melodifestivalen etc. Nu kör vi!

Modo - Luleå 4-0, #21 2 mål, 1 ass.
Say no more!!!

- Och formen?
- Vi ska inte dra för stora... några flyt-pass sådära...

Kan nu för första gången i mitt liv säga. Från botten av mitt hjärta. Jag älskar en man.
Det här handlar kanske inte lika mycket om att komma ut som man skulle kunna önska, men ikväll, när han på nytt kom tillbaka var det som att nått brast inom mig. Han är bara helt perfekt...
Efter resultattavlan Brynäs - Modo 1-5, #21 3p, kan jag helt ärligt säga att jag älskar Peter Forsberg på riktigt. Blir nästan lite fnittrig när jag tänker på honom, hur han återigen kommer tillbaka och försöker igen på isen och är den kung han är. Lord of the rinks. Trots all smärta, trots alla tvivel. Tvättäkta hjälte. Peters (jag föredrar "Peter" framför "Foppa") kärlek till hockeyn smittar av sig och strålar tillbaka på honom. Man kan bara ge vika inför hans person, den enda mannen som kan få en annan superstraight man att bli rosig om kinderna och svettas lätt bara av sin blotta närvaro.
Snodde det sista.

Och idag börjar Markus Näslund träna igen i Ö-vik. Hockeyn sover inte längre. Nu håller vi på MODO resten av säsongen.

Vore det inte att göra världen en stor tjänst om man helt enkelt tog bort allt som har med skiten att göra. Jag förstår inte hypen. Jag förstår inte varför SF:s sida pajade ihop när nya filmens biljetter släpptes. Varför? Jag förstår inte vad det här är och jag stör mig, och jag stör mig på att jag stör mig så förbannat och jag ser ner på alla som är helt besatta och jag irriteras över att inte folk tar större anstöt av att det här hjärntvätteriet får fortgå. Hur ska man göra för att det ska ta stopp? Skjuta en utrotningshotad panda varje gång någon ny småbrud trillar dit och hittas kvävd av sina egna vansinnesskrik i kön till Twilight-biljetten. För det är ju så man får folk att bry sig nu för tiden. Man avverkar ett träd för mycket eller tar några meningslösa djur av daga. Men mig är det ingen som bryr sig om. Att jag sakta stryker med i denna förfärliga idioti. Den får mig att vilja ta ett alvarligt snack med gud fader vid himlens port varenda jävla gång jag ser ett nytt uppmärksammande av... fenomenet.
Till alla inblandade vill jag bara säga: dra åt helvete.
Vad är det frågan om? Det är som att ett gäng 13-åriga efterblivna och kåta småtjejer styr kvällstidningsjournalistiken världen över och styr in den på ämnet TWILIGHT vart man än vänder blicken. Till och med SVD ägnar en artikel om dan åt FENOMENET. Varför skriver jag ens det här? Jävla gift! Jävla fitt-idioti! Why man, WHY?!?

Jag skämtar. Lite iaf...